Ett kärt återbesök på Tai Shanghai.

Har precis dragit i mig ett lass med friterade räkor. På gamla härliga Tai Shanghai. Kände att det var dags att tai shanghaja lite. Längesen nu.
Det pratades depressioner av en kvinna vid ett bord när jag kom hit. Känns som det kan vara ett passande samtalsämne på just kineserior. Hon beställde in en halvkaraff rött som hon svepte på mindre än tio minuter. Sen gick hon.
Är helt ensam här nu. Dricker en bärs efter maten. Svårt att säga om den hittar genom täcket av mosad fritering och mosat ris. Tycker det bubblar och joxar rätt högljutt i kistregionen.

Fan vilket vackert koncept kinarestauranger är egentligen. I föckin löve it! Ständigt under hot att stänga ner för att samma ägare som öppnade stället för fyrtio år sen har börjat tröttna på att stå bakom samma disk och servera feta, hungriga och trashiga svenskar och totalalkoholiserade gubbar och tanter. Sen verkar ju folk tycka att kineserior och kinamat tillhör en svunnen tid. Det gör bara hela grejen ännu vackrare. Själv kan jag generellt sätt tycka att intelligens verkar höra till en svunnen tid…
Samtidigt är det en väldigt harmonisk och avkopplande miljö att sitta i. Kontemplation. Lite som att sitta i en läshörna på ett bibliotek och hinka öl.
De spelade Beatles “Let it be” nyss. I någon slags pianoversion. Just, precis tänkte jag: låt det vara!
Det är ju för övrigt här jag har hört U96 technolåt “das boot” i en något mer nertaggad pianoversion. Undra om dessa pianotolkningar beställs i 10 eller 100-pack. “100 olika pianotolkningar, just nu, pangpris 599:-!”
Nu kommer fan “Let it be” igen.
Undra om Tai Shanghai har facebooksida. Då ska jag fan lajka dem!
Nej, va fan jag kanske måste gå nu, kändes plötsligt lite väl harmoniskt här…

IMG_0458.JPGEtt rejält lass med friterat hej baberibba!

En inte så fantastisk eftermiddag.

Gårdagens eftermiddag blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det var en riktigt dålig eftermiddag faktiskt…

I den första cykelaffären som jag gick till sålde de inga sadelbultar.
Nåväl, jag promenerade vidare till tre istället för att fixa ny telefon. Vädret var enormt tryckande och det kändes som det kunde bli åsk och regnväder när som helst. För varje gång jag började promenara, eller stanna till, så började jag svettas. Och ju mer irriterad jag blev över faktumet, ju mer svettades jag. Jag satte mig på en trappa för att svettas klart innan jag gick in i trebutiken.

En faktiskt trevlig tresäljare berättade att deras bredband låg nere. De kunde inte göra nåt online, så det kunde inte bli någon telefon idag. Han tyckte jag kunde kolla om det funkade i trebutikerna i Nordstan.

Jag promenerade alltså ner till Nordstan. Satte mig ner en stund på en annan trappa och svettades ut innan jag gick in i detta helveteshål till köpcentra. Jag passade på att gå ner på Classe Olsson-jävel och köpte ett cykellås. Ett robust cykellås som kommer tillåta mig att äga cykeln åtminstone i två veckor innan den blir snodd.

Jag tänkte jag kunde kolla en trebutik i Nordstan. I den första jag tittade in i stod fem-sex säljare och skrattade och tramsade. Ingen av dem var över tjugo och volymen på musiken var helt olidligt hög. Jag stod utanför och tittade en stund och gick vidare. Det finns en trebutik till i Nordstan, så jag bestämde mig för att gå dit. Fortfarande svettig. Synen som mötte mig var inget vidare. En tjej i tjugo årsåldern stod och blåste upp ballonger. Ballongerna låg över hela golvet. Jag stod och beskådade jippot och skulle precis gå när en kille bakom en ballongpelare ropade “Välkommen!”
“Va fan, varför inte?”, tänkte jag och gick fram tillgrabben som kanske var nitton. Med backslick och persikohud. Han tittade drygt på mig och frågade övertjäckt vad jag ville ha hjälp med.
Jag sa till honom att jag hade rätt att byta upp mig till en ny telefon. Han tittade länge på sin dator. Hans lilla blonda kompis med ballongerna kom också och ställde sig bakom datorn och tittade på mig. Lite som jag var en samhällsfara på grönbete.
“Nej, du har inte rätt att byta telefon förrän i oktober!”, sa han sen.
“Vaaaaa?”, undrade jag.
“Nej, Juli menar jag.”
Fan jag skulle inte gått in här tänkte jag för mig själv. Jag orkar inte stå och tjafsa med denna lilla uppstudsiga snorvalp.
“Du surfar rätt mycket va?”, sa han plötsligt.
“Va?”
Tyckte det där lät som ett påhopp att jag skulle vara runt och latja på nätet hela dagarna…
“Nej, jag ser att du lyckas förbruka din surftrafik på telefonen nästan varje månad.”
Jag sa till honom att det inte fanns en möjlighet och att jag alltid klarat mig på 5GB per månad.
“Nej du har bara 2GB per månad.”, svarade han på rekyl.
“Nej, jag har 5!”, sa jag bestämt och tittade på honom strängt.
“Du har 5.”
“Jaha?”
“Ja, jag kollade fel.”
Till sist sa han att jag var välkommen tillbaka i Juli igen.
Uppstudsiga ungjävel. Jag kände mig arg. Och nu svettades jag ännu mera.

Jag var tvungen att komma ut från Nordstan och sätta mig på en trappa i skuggan. När jag satt där tänkte jag att jag kunde bege mig till Haga. Kom på att det finns en cykelaffär där. Dessutom kunde jag behöva en svettig promenad till. Sagt och gjort. Benen promenerade och pannan blev blank igen. När jag var framme så var cykelaffären stängd. Fantastiskt och självklart.

Kände vid det här laget att jag var i behov av en kall öl. Solrosen i Haga kändes taget. Väl där fanns det ett bord ledigt på uteserveringen. Jag ställde mig i kön för att handla en bärs. På detta ställe måste du gå in på restaurangen för att nå uteserveringen. Där jag stod och väntade på min tur brakade ett gäng förbi min rygg i spandexbyxor och ryggsäckar. När jag stack ut huvudet på utestveringen hade de i sin upprymdhet paxat bordet. Jag kapitulerade och gick ut på gatan och lät bara benen gå och lät svetten fortsätta att rinna.

Tills slut hamnade jag på Tai Shanghai:s härliga alkisuteservering. Ett bord i skuggan, en kall öl och en nästan tom uteservering.
Efter att ha suttit ner och pustat ut i tio minuter kom åsk och regnvädret…

En anekdot om ett krogslagsmål.

Sitter på Solrosens uteservering och dricker kaffe. Regnet smattrar fint och behagligt mot markiserna. Hickar upp sötsura curryburpar hela tiden. Var på Tai Shanghai och käkade friterade räkor. Ingen höjdare denna gång. Väldigt lite räka. Väldigt mycket fritering och så en gloröv till hagga som störde min matro. Varje gång jag tittade upp från tallriken satt hon där blängde på mig som en trött Belgian blue. Vet inte på vilket sätt jag kunde vara så intressant. Kanske jag påminde om strimlad biff eller ett krökt bambuskott.

En gång när jag var här på solrosen, för säkert över tio långa år sen, så bevittnade jag ett krogslagsmål.
Det var en gäst som hade fått för mycket i sig. Personalen ledde honom vänligt ut genom dörren när han började bli för stökig. Efter typ fem sekunder flög ytterdörren upp igen. Han var på väg in igen. De fick ut honom åter. Efter lite längre tid denna gång så flög dörren upp ännu en gång. Nu var han ordentligt arg och det blev handgemäng. En brottarmatch på stående fötter skulle man kunna säga. Gästen var styrkt av sin ilska så personalen lyckades inte mota honom. De hamnade tillslut genom en svängdörr och in i köket. Precis som i vilken film som helst med pålagda ljudeffekter hörde man hur kastruller yrde runt och hur porslin krossades. Det brakade och dånade och vrål hördes. Sen blev det tyst några sekunder. Helt plötsligt flög svängdörren upp igen och snubben med personal hängande i skjortkragen kom farande ut i lokalen. De lyckades slutligen släpa iväg honom mot ytterdörren samtidigt som han vrålade ut svordomar i ursinne. De fick upp dörren, slängde ut honom och låste sen snabbt dörren.
Personalen stod hela tiden och tittade ut genom ytterdörrens fönster tills det envetna bankandet och vrålandet till slut avtog. Den arge lommade sig i slalom ner för gatan i riktning mot Järntorget och folk fortsatte att glufsa i sig sina gräsmatta-måltider.

Spaning på Tai shanghai.

Mycket lunchande nu. Ett lass friterade räkor på Tai Shanghai.

Annars är det rätt tomt i huvet för tillfället. Reciterar istället vad jag har sett från Tai Shanghais uteservering den sista halvtimmen. En morsa. Hon hade en unge i sele på magen och hon drog på en jättebred dubbelvagn samtidigt. Det såg ganska jobbigt ut. Kunde inte låta bli att dra liknelsen med en känguru med stor reseväska på hjul. 
En snubbe med en cigg i mungipan som stod och letade genom varje ficka tre gånger innan han gick vidare och fram till en tjej som stod och rökte. Han fick sin eld.
En vacker tjej som jag brukade spana in på krogen för massa herrans år sen. Blickarna brukade besvaras. Hon såg inte en dag äldre ut. Hon gick bredvid en man som jag förmodar var hennes man. Han körde en barnvagn framför sig, som jag förmodar att deras barn låg i. Mannen skällde på henne. Högt och argt. Något om att hon måste ändra på sig och göra saker bättre. Hon gick ett steg bakom, tittade ner i marken och bad honom att sänka rösten. Det hela lät ganska sorgligt.
Nu såg jag även den lilla flickan i rött hår som spelade i svt:s serie 30 grader i februari. Vilma tror jag hon hette i serien. Har även sett en fet man i polotröja och en donna bära på en basfiol på ryggen, en tjej visa hela myntinkastet och en cyklande man i krämlila onepiece och beige kavaj.
Det är skönt att ögonen ser. Ibland dock rent smärtsamt.

Palats tai shanghai.

Det är dags igen. För lunch i svulstens tecken. Det är friterade räkor på bilden och inte ett lass med körv som min vän Maja trodde när hon såg en liknande bild på friterade räjor.
Tai Shanghai heter palatset… Jag trycker i mig krubbet. Matberusad igen. Funderar om jag någonsin har lyckats göra någonting lagom. Inser att jag aldrig använder det ordet. Det är tomt här, förutom en luffare som också trycker i sig maten och muttrar och morrar mellan varven. Jag tar med mig kaffet ut. En stammis spänner ögonen i mig, sträcker fram handen och presenterar sig som Håkan. Det går förbi en snygg donna. Håkan och hans kompis glor så ögonen håller på att studsa ner på marken. Sen konstaterar de att de är för gamla för att titta på så unga damer. Jag säger till dem att jag nyss fyllt fyrtio och undrar om jag får titta. Det får jag fan inte, säger Håkan. Sen reser sig Håkan och sätter sig och reser sig och sätter sig. Sen ber han om ursäkt för att det är fint väder. En gång, två gånger, tre gånger. Jag säger till honom att sluta be om ursäkt om han nu inte är en gud. Då säger han att jag nog är en bra människa. Hmmm, det har han ju förvisso rätt i.
Kineserior. Antropologi på riktigt. Jag dricker upp min kaffe och går. Vissa dagar orkar man inte riktigt. Jag säger hejdå till Håkan. Han säger hej, hej och ber självklart om ursäkt en sista gång.